Lite rädd...
Ikväll har jag svårt att lita på min högre makt och tilliten till att allt ordnar sig. Men jag övar och vill utvecklas i livet. Så jag låter inte rädslan styra.
Be för mig, jag behöver det:)
Tack
Ta emot det som erbjuds i livet, både skrämmande och lyckliga stunder...
I helgen var jag på mitt första konvent. Av en ren slump så fick jag reda på att det skulle vara ett när jag åkte till stockholm så jag beslutade mig för att gå. Och vilken upplevelse!
För det första trodde jag inte alls att det skulle påverka mig. Men så fick jag reda på att det var på engelska.... Sista tiden har jag fått böcker på engelska, jag har lyssnat på möten som varit på engelska och nu detta. Utmaning tänkte jag och gick.
Men när jag väl satt där var jag så rädd att jag skakade. Efter första mötet sprang jag ut och tänkte inte gå tillbaka. Det enda jag kunde tänka var att "prata inte med mig för jag vågar inte". Men så ringde jag min sponsor.
Hon fick mig att inse att jag fick precis den utmaningen jag be´hövde och att det inte handlade om min egen vilja. Jag skulle trotsa rädslan och på så sätt växa. Eftersom jag litar på min sponsor gick jag tillbaka.
Jag satt mig ner och fokuserade på att vara "här & nu" och verkligen lyssna på de som talade. Sedan hände det- jag själv vågade dela. PÅ ENGELSKA!
Det här är stort för mig, och jag känner hur jag växer av stoltheten av att inte låta rädslan styra! Den här situationen bevisar verkligen för mig hur viktig min sponsor och min tro på en högre makt är... För när jag skulle lämna konventet och hade lovat mig själv om att få någons nummer så frågade jag en människa som BARA kunde engelska och franska.
Då inser jag att min högre makt är med mig och jag litar på att ta emot det jag erbjuds i livet. Allt har en mening.
Tänk om, om inte fanns....
Jag har äntligen fått tid över att läsa böcker. Jag älskar böcker om persolig utveckling eller riktiga berättelser från riktiga liv.Av en ren slump fick jag denna bok. Och jag är nöjd, mycket nöjd.
Mia skriver om sitt liv så enkelt och samtidigt så äkta. Hon hymlar int om vardagliga tankar som vi alla någon gång tänker men aldrig vågar dela om. Hon delar med sig av sina starka sidor samtidigt som vissa kan uppfatta det rent svagt. Men jag, jag beundrar denna kvinna. För hon lyckas med något jag jälv har svårt med. Att vara. Bara vara Mia(och i mitt fall Katrine).
Jag sitter och skrattar(och tro mig det är inte vanligt när jag läser böker) åt hennes ärliga och konkreta sätt att beskriva sitt kaotiska liv som vi alla lever. Samtidigt är hon väldigt ärlig med vad hon själv har konstaterat- att hon behöver kaos och spontanitet för att känna sig levande.
Hon VÅGAR saker i sitt liv tack vare sin spontanitet och det är här jag börjar att förstå mig själv! Jag behöver och våga för att känna att jg levar. Ibland måste jag bara få köra på det jag tror på för att veta om det är bra elle rinte. Ibland misslyckas man men då tar man det om en lärdom och går vidare. Svårare än så är det inte. Livet är för kort för att hela tiden grubbla.
Tänk om, om inte fanns....
Den viktiga och mest intressanta frågan är vad jag gör idag för att inte agera som jag alltid gjort.
Det började med att jag hörde ett inspelat möte och mina känslor och tankar rusade iväg. Sedan gjorde jag en återvändsresa i mina gamla beteenden, men när allt lättade, det var då det mest fantastiska hände!
Jag börjar just komma i balans igen och har valt att ha en snäll dag med mig själv. Jag ska inte kräva så mycket av mig själv, utan istället sätta sinnesro i första hand. Och såna här dagar älskar jag! Solen skiner, min son skiner, min sambo skiner hela världen skiner tillsammans med mig! Såna här dagar har jag inte svårt att förstå vad sinnesro och ”flow” innebär. Jag känner det i hela mig!
Och det är just såna här dagar jag kan känna så enorm tacksamhet. Jag inser att min högre makt har varit med mig hela tiden och nu får jag verkligen känna att han är med mig. Så jag lyssnar på samma inspelade möte igen och åter igen hör jag saker som väcker något inom mig. Men den här gången gav det mig en viktig pusselbit i mitt tillfrisknande.
I de år jag varit med i programmet har jag ofta hört att jag ska se på min egen del i vad som har hänt. Eftersom jag är väldigt duktig på att ställa höga krav på mig själv och slå på mig själv(mentalt) så har jag mött detta med ilska. Vad har jag gjort så jag förtjänar det här, är jag verkligen så dålig?
Men idag så förstod jag. Och det var något mycket enkelt jag hade komplicerat och gjort större än vad det var. Det handlar inte om vad jag gjorde när jag var liten, eller vad jag hade gjort för att förtjäna att bli sårad. Jag sökte ett svar på en helt fel fråga. Den viktiga och mest intressanta frågan är vad jag gör idag för att inte agera som jag alltid gjort.
Så med det i mina tankar så börjar jag att fundera och konstaterar att om det händer situationer som sårar mig idag så agerar jag på samma vis som när jag var liten. Jag använder mig alltså av en strategi om fungerade i en otrygg uppväxt, vilket vi inom al-anon kallar för karaktärsdefekter.
Och med det i mina tankar så finns också en lösning, det här är något jag kan jobba med och förändra. För det handlar om mig själv! Lyckan är stor. Tacksamheten är enorm. Och tilliten till min högre är starkare än någonsin. Så jag börjar med att dela med mig av min erfarenhet. Och nu känner jag för att möta mina rädslor och karaktärsdefekter med ödmjukhet.
Någonstans längst bak i mina tankar ekar meningen gör det enkelt och bara börja. Och det är precis vad jag gör. Tankarna på pappa dyker upp. Det första jag tänker på är alla gånger jag förväntansfullt åkte till pappa och tänkte att allt skulle bli annorlunda. Men det blev det aldrig. Och varje gång skrek jag inombord att jag ville därifrån. Att jag var rädd. Att jag saknade mamma. Men aldrig sa jag något. Istället smög jag undan och grinade. Istället knep jag igen och stängde in mina känslor.
Precis samma beteende hade jag hemma tillsammans med mamma om jag blev upprörd. Jag sprang in på mitt rum, grät eller stängde ner mina känslor . Jag minns att mamma frågade varför jag gjorde på detta viset och det är inte förän nu jag kan svara på denna fråga. Det var en strategi jag hade för att överleva med en pappa till missbrukare.
Jag vet inte ens vad som hade hänt om jag hade grinat inför pappa. Jag vågade aldrig. Jag var så rädd, så otroligt rädd. Rädd att inte bli älskad. Rädd att han skulle bli arg. Rädd att det var något fel på mig, att jag inbillade mig. Rädd att inte bli bekräftad!
Och de få gånger jag sa något, vilket blev till min bror så hade jag fruktansvärt dåligt samvete för pappa. Hur kunde jag lämna honom, skulle han inte känna sig älskad nu? För det gjorde ju inte jag när han valde bort mig. Nästa gång jag besökte honom gjorde jag det med skam. Och jag var så rädd att inte bli älskad.
Och nu står jag här som en vuxen kvinna och inser att jag ofta väljer samma strategier om jag blir rädd. Jag vill ha snabba lösningar för att slippa känna smärtan och rädslan.
Men det finns en skillnad idag och det är att jag har en vilja att växa och att vara i tillfrisknande. Så jag står inte ensam lika länge, istället delar jag med mig av mina tankar och ber om hjälp. Jag läser al-anon litteratur och jag tränar på relationenmed min högre makt. Och för varje medvetenhet så blir jag tacksam över de framsteg jag gör!
En dag utan höga krav på mig själv
De dagar jag vaknar och fattar ett beslut om att det är JAG som bestämmer hur dagen ska vara och att JAG ska lägga allt fokus på mig blir ofta givande dagar.
Så... hur gör jag? Jag börjar med att skriva ned vd jag är tacksam över. Sedan ber jag om hjälp om det är något som känns svårt. Varje gång en jobbig tanke dyker upp accepterar jag att det är en del av mig, men låter den inte styra mig. Jag erkänner tanken och sedan bestäme rjag mig för att fokusera på vad jag vill göra för att det ska bli en bra dag.
Och idag bestämde jag mig för att städa inför helgen. Jag och barnen satt på musik och gick loss- tänk det blev en fin stund med dem till och med! Sedan bestämde jag mig för att göra det jag tyker om och inte ha så höga krav. och jag gillar att fika- och just idag är det kanelbullensdag. Så istället för att baka åker jag och köper det på affären och ska fika med mina barn!
Något mer har jag inte bestämt. Det behöver jag inte, det räcker för mig just idag.
Tack.
Att chansa
Ibland kan det kännas meningslöst. Att dela. Försöka. Det mesta... Men det är då min "sjukdom" tagit över och jag får påminna mig om att be om hjälp.
Jag ringer min sponsor och är tacksam för de samtal jag får av hon jag sponsrar. Det ger mig mycket även om jag inte tycker och känner det på engång!
Och tack vare alla samtal så kom jag på en sak om mig själv....
Jag har hela mitt liv levt efter att bli bekräftad. Att bli bekräftad av den man älskar har varit en sån självklarhet för mig att det tog mig till nu att inse att det är inte alla som behöver den bekräftelsen. Man kan leva sitt liv och må bra ändå.
Med det säger jag inte att alla som inte är som jag aldrig behöver bekräftelse. Det behöver vi nog alla ibland, det gör mig glad och får mig att känna mig sedd. Men när bekräftelsen blir till ett behov för att må bra, då är det inte sund bekräftelse längre.
Och äntligen. Äntligen börjar jag att känna på detta. Jag är medveten om en ny sida hos mig själv och behöver öva. För jag kan inte förändras på en dag även om jag vill. Men jag kan öva. Jag kan försöka bryta gamla mönster och beteenden genom att ringa min sponsor. Jag kan skriva av mig och de vad jag verkligen känner.
Så vad gör jag?
När det dyker upp en känsla som jag har svårt att hantera stannar jag upp och tänker- Vad är verkligheten nu? Just nu är min verklighet att jag vill göra en massa saker. Jag vill var med vänner, jag vill ha roligt och vara glad. Jag vill gå på möten och jag vill vara med min familj och göra massa skoj! Så... börja med något av det! Gör det inte komplicerat!
Och eftersom jag vet vad jag vill så kan jag tänka på att ge det till den jag älskar. ÄVEN om det känns svårt- men det är MITTproblem inte hans. Det kan jag dela med en vän istället.
Och chansen att bli sårad? Ja den finns, precis som chansen att bli lycklig. Så jag väljer att chansa.
Tack
Plötsligt händer det, och då bara vet man!
Plötsligt händer det, och då behöver jag inte stäla mig frågan- hur vet jag NÄR det händer. Man bara vet det. Precis som att lära sig cykla, bli kär eller lära sig något nytt.
Och nu vet jag, jag är tillfrisknande vuxet barn som har kapitulerat och tagit första steget både mentalt och känslomässigt. Och jag kan inte uttrycka hur TACKSAM jag är för att jag har min högre makt vid min sida. Som alltid har trott på mig när jag själv inte vågat. Som vet vilket väg jag ska ta när jag själv är vilsen.
Det finns verkligen inget facit som kan beskriva hur någon annan kan göra.Det enda jag kan säga är att så länge man har viljan så är man på rätt väg. Mer behövs inte, rester ordnar sig. Om man bara vågar ha tilliten till sin högre makt, livet eller något nnat än sina egna hjärnspöken...
För det är precis vad det är när man är medberoende. Jag hade inga sunda tankar som kunde ta mig vidare. Istället höll de mig fast i ett destruktivt beteende som inte alls gav mig sinnesro.
Så vad gjorde jag? Jo, jag delade med mig av mina tankar och känslor. Jag bad om hjälp. Och jag bad om viljan att VÅGA när det var svårt.
Tack.
Vad innebär ett nederlag för mig?
Ett nederlag har inte alltid varit lätt att tagit för mig. Det har till och med känts helt omöjligt och jag har agerat som om världen skulle gå under.
Men idag är ett nederlag början på något nytt för mig. Eller bara ett nederlag helt enkelt- ingenting annat. Varken mer eller mindre.
Främst är denna ändras syn baserad på rädsla. Förut lät jag rädslan styra- då blir ett nederlagt så mycket större än vad det är. Och idag KÄNNER jag rädsla, men jag låter den inte styra- inte mina nederlag heller.
Och tänk, att det var just ett nederlag som fick mig att kapitulera. Att kapitulera för mig har varit en stor utmaning, men när jag väl gjorde det var det en befrielse! Det fick mig att börja LEVA MITT LIV. Och det är väl just detta som min kära pappa upplevde närhan tog första steget som höll honom nykter i fyra år. Och även om jag aldrig sagt eller uttryckt det förut så säger jag det nu. Jag är stolt över de fyra åren!
Och tänk, även du var det ett nederlag som fick mig att känna tacksamhet!
Men innan jag vågade kapitulera så försökte jag att skydda mig från allt jag var rätt för. Inte konstigt att jag inte hann fokusera på mig själv.... Och sedan fick jag all den hjälp jag behövde, när jag var redo för att gå vidare.
Tack
Tacksam
Tänk att jag inte visste vad som innebar att vara tacksam. Men med facit i hand så inser jag att det är något jag har tränat på så att jag kan känna och uttrycka idag!
När jag var inne i mitt medberoende så var jag så fokuserad på alla utom mig själv, så att visa att jag är tacksam till livet kändes så onödigt. Det fanns ju där, vad är det att vara tacksam till? Vad är mina barn att vara tacksam över, de har jag ju skapat själv. De finns.
Men idag vet jag, att allt är inte för evigt och genom att öva på min tacksamhet så håller jag fokus på mitt tillfrisknande. Jag vill inte ta något förgivet längre, Däremot vill jag KÄNNA och UPPLEVA tacksamhet.
Så vad är då tacksamhet för mig? Det är när jag stannar upp och inser allt jag har i livet och att det inte är att ta förgivet! Genom att vara tacksam för allt omkring mig, mitt eget liv och mina framsteg så sker vackra saker i min omgivning. Jag får så mycket genom att att ge- och för det är jag verkligen tacksam.
Jag är tacksam för alla de prövningar livet ger mig, för det tillhör livet och mitt tillfrisknande.
Så tack för at jag fick dela detta med er, för jag har haft en sån fin dag!
Tack.
När allt känns svart och omöjligt
Allt handlar om att våga.
Våga vilja något annat än vad jag är van. Våga tro på att det finns en lösning. Våga handla på ett annat sätt än vad jag alltid gjort. Våga börja lita på mig själv. Våga.
Och det första jag behöver för att våga är viljan. Om jag har viljan så kommer jag precius så långt som jag själv vill! Viljan hjälper mig att tro på en framtid som jag mår av av! Och de dagar jag inte har annat än min vilja så hjälper alanongruppen/vänner och min högre makt mig på vägen.
Lätt? Nej, det kan jag inte påstå att det varit- Men vem har sagt att vägen i livet ska vara lätt? Däremot är det lättare idag när jag troor på min högre makt och att jag är precis där jag ska vara. Oavsett hur jobbigt det känns.
Så det jag gör när jag har svåra stunder som både smärtar och får mig att tveka är: att dela med mig av mina tankar till någon i programmet(alanon) och så ringer jag min sponsor. På så vis väljer jag en annan strategi än vad jag annars skulle ha gjort. Så istället för att bråka väljer jag att gå undan och ringa min sponsor för att få landa i mina känslor och få mig en funderare innan jag väljer att såga något som kanske mer sårar än hjälper.
Och de allra svåraste dagarna skriver jag ner mina bekymmer och lägge ri en låda. Och med tiden så ser jag att mina böner blivit hörde och det jag en gång såg som omöjligt faktiskt har löst sig på ett eller annat sätt!
En annan sak jag lärt mig att göra idag är att lugna ner mig, tänka logiskt och fun dera vad jag EGENTLIGEN känner. Bottnar det i något annat? Jag tröstar mig själv och lugnar mig genom att tänka att allt är lugnt, ta det lugnt....
Så idag vågar jag lite mer. Jag vågar att blogga om just detta. Jag vågar gå på ett möte med ett öppet sinne och jag vågar tro på min högre makt!
Tack
Smärtan är en bro till något annat!
Tänk att det var just du pappa som gav mig det största och viktigaste jag har i livet- mina möten och alanongrupper! Tänk att det är du pappa som är med mig i mina drömmar och jag känner din närvaro när jag är svag... Tänk att det var du pappa som gav mig så mycket i livet. Men såg det inte själv.
Det är onekligen en konst att leva sitt eget liv, speciellt om man som jag är medberoende. För ofta är jag så fokuserad på någon(eller alla) andra. Och oavsett hur hårt jag har jobbat med första steget- att inse att jag är maktlös- så kom jag alltid tillbaka till just detta setg. Det var helt enkelt något jag skulle lära mig...
Och så hände det som inte fick hända. För en kort period tog jag återfall i mina beteenden. Och vad innebär det? Jo för mig innbar det att jag började KONTROLLERA. Jag började SLÅ PÅ MIG SJÄLV och så slutade jag att TRO på att det fanns en lösning.
Men det jag fick med mig den här gången är att så länge jag är VILLIG att ändras så får jag hjälp på vägen! Det är som att saker sker av en anledning. Jag mötte människor som gav mig otroligt många viktiga funderingar. Jag gick på möten och fick höra precis det jag behövde. Det ringde vänner och jag fick ny energi. Och plötsligt(och fråga mig inte hur) så började jag att så på egna ben igen.
Skillnaden nu är att jag står i alla väder. Så oavset vad som händer runt om mig så vet jag en sak- jag klarar det här! För det gör vi alla. Men bara för att vi klarar oss igenom vissa saker så innebär det inte att det inte kommer att göra ont eller att jag inte skulle känns något. Jag känner och det kan göra så ont. Men smärtan är inget som får mig att ge upp.
Smärtan får mig att tro på min egen högre makt. Jag vet att jag har två änglar som vakar över mig. Och det jag aldrig hann säga till min kära pappa. det som aldrig blev naturligt att säga mellan oss var att jag är så otroligt stolt att vara din dotter.
För du har gjort mig till den jag är idag. Och jag är en vuxetbarn som äntligen börjat hittat hem. Jag tror på att smärtan kan vara en bro över till något annat eller början på något nytt. Och så länge jag har den tron så är jag stolt att vara jag!
Våga TRO och KÄNNA!
När jag började gå på Alanon möten så gjorde jag det för att på något sätt bevisa att "jag hade rätt" och finns en lösning på hela situationen. Många gör nog just detta när man söker sig till möten och med tiden så inser man att det är en gåva att ha hittat programet istället för en förbannelse.
Men allt tar sin tid och så är det för alla! Det finns ingen som kräver något mer av mig, ofta var det jag själv som hade för höga krav. Och när jag mådde dåligt och kontrollerade människor i min omgivning så ansåg jag mig ha rätten till det! Det var också en tid som jag måste igenom för att släppa taget om...
På ett möte sa en vän till mig att Det är precis som att jag måste gnugga in mig ordentligt i mitt dåliga mående innan jag är beredd att gå vidare. Så har det ofta varit för mig, så de allra tyngsta dagarna kan jag faktiskt idag tänka att något stort är på gång att hända. Och jag har tilliten till att allt ordnar sig.
Bara för jag har tilliten så innebär det inte att jag aldrig är rädd, ledssen, sårad eller arg. Vi alla har känslor, det är SUNT! Men jag gömmer mig inte bakom dem, utan känner dem istället!
Och det är när man släpper taget och har tilliten som saker händer! Igår kom mina barndomsvänner och hämtade mig. De bjöd ut mig på min favorit resturang för att visa att de finns för mig. Jag är SÅ tacksam!
Men allt tar sin tid och så är det för alla! Det finns ingen som kräver något mer av mig, ofta var det jag själv som hade för höga krav. Och när jag mådde dåligt och kontrollerade människor i min omgivning så ansåg jag mig ha rätten till det! Det var också en tid som jag måste igenom för att släppa taget om...
På ett möte sa en vän till mig att Det är precis som att jag måste gnugga in mig ordentligt i mitt dåliga mående innan jag är beredd att gå vidare. Så har det ofta varit för mig, så de allra tyngsta dagarna kan jag faktiskt idag tänka att något stort är på gång att hända. Och jag har tilliten till att allt ordnar sig.
Bara för jag har tilliten så innebär det inte att jag aldrig är rädd, ledssen, sårad eller arg. Vi alla har känslor, det är SUNT! Men jag gömmer mig inte bakom dem, utan känner dem istället!
Och det är när man släpper taget och har tilliten som saker händer! Igår kom mina barndomsvänner och hämtade mig. De bjöd ut mig på min favorit resturang för att visa att de finns för mig. Jag är SÅ tacksam!
Döden fick mig att inse hur maktlös jag är...
Idag var jag på ett möte och temat var första steget- att inse att jag är maktlös. Tänk att när jag trodde jag var "klar" med första steget så vänds min värld upp och ned och jag inser att jag vill jobba mer med att inse min maktlöshet.
När min pappa dog av sjukdomen alkoholism så insåg jag att alla sagor inte har ett vacker slut. Så är livet helt enkelt.
Det är lätt att ta på offerkoftan och tycka synd om mig själv. Men det är då jag inser- att jag VERKLIGEN är maktlös!!
Från början såg jag maktlösheten som ett misslyckande. Men med arbetet av stegen och tiden har jag insett att maktlöshet kan vara befriande- om jag bara VÅGAR SLÄPPA TAGET. Och det är väl just det första steget handlar om - ATT VÅGA.
När jag vill kontrollera och tar återfall i mina beteenden så försöker jag ringa en vän i Alanon eller min sponsor. Jag skriver även en lapp och ber om hjälp i min låda. Med tiden så kan jag blicka tillbaka och se att de flesta av mina problem är löst... Och att det är inte farligt att släppa taget och be om hjälp.
MIN HÖGRE MAKT
Det har varit en lång väg att jobba med de tolv stegen som medberoende och vuxet barn. Men jag ångrar inte ett steg på vägen!
För sju år sedan gick jag min första anhörigvecka och började inse att det inte bara var pappa som var sjuk i sitt missbruk. Men det skulle ta hela fyra år till innan jag började att tycka att alanonmöten hjälpte och innan jag hittade min egen sponsor.
Jag minns hur jag brukade gå sporadiskt på möten, men det "klickade" aldrig. Så när jag fick möte en tjej som enligt mig berättad hela mitt liv utifrån sin egen livshistoria- det var då jag kände att jag inte var ensam. Och tiden gick vidare och jag fortsatte att gå på mina möten. Så när jag fann ett förtroende för en i gruppen så frågade jag om hon ville bli min sponsor och i samma veva började jag att jobba med stegen.
Jag vet att jag hade som mål att göra klart stegen så fort som möjligt, men tänk- där hade jag fel! Idag är det 2 år seda jag gjorde mitt första steg (Att inse att jag är maktlös) och idag jobbar jag med det nionde steget (att gottgöra alla de jag gjort illa). Och jag har inte ett dugg brottomt att bli klar. Jag är helt säker att jag kommer att göra det jag behövder när jag är redo och under tiden har jag fullt upp att leva mitt liv.
Det jag har haft svårt med och som fortfarande är ett käsnligt ämne att prata om är- MIN HÖGRE MAKT. Innan jag visste något om alanon så skrämde ord som "GUD" & "HÖGRE MAKT" mig när jag läste texter eller var på möten där detta delades om. Tänk att dessa ord är så stark och påverka oss alla på något sätt. Vissa blir rädda, porovocerade och tillbakadragna. Medan andra blir glada och finner tröst i just GUD.
Jag har hört att jag är med i en sekt och att man blir hjärntvattad av "att gå med" i dessa möten. Men idag ler jag bra av tanken.
Under min egen resa har jag funderat mycket på vad gud är för mig och hur jag ställer mig till detta. I början fick "min" gud vara mamma som vakade över mig när jag hade det svårt. Sedan använde jag mig av gruppen när jag gick på möten för att lätta mitt hjärta och på något sätt fick de ta över min smärta.
Jag mötte en nykter alkoholist som utryckte sig så här: "När jag levde i mitt missbruk fick jag ofta höra att AA skulle tvinga mig att tro på GUD och att de hjärntvättar människor. Men när jag gick med på behandling så insåg jag att det spelar ingen roll om folk tror att jag är tokig om jag tror på GUD. För är det GUD som hjälper mig att hålla mig nykter så får det vara så".
Någonstans i detta finns även min sanning. Genom att tro på att det finns någon som hjälper mig i livet så känns allt enklare och då känner jag mig aldrig ensam.
Men jag väljer att kalla honom "MIN HÖGRE MAKT". Idag är min högre makt regnet som faller utan för mitt fönster. Igår var det en vän som fanns när jag behövde någon. Vem vet vad det är i morgon....
Tack.
För sju år sedan gick jag min första anhörigvecka och började inse att det inte bara var pappa som var sjuk i sitt missbruk. Men det skulle ta hela fyra år till innan jag började att tycka att alanonmöten hjälpte och innan jag hittade min egen sponsor.
Jag minns hur jag brukade gå sporadiskt på möten, men det "klickade" aldrig. Så när jag fick möte en tjej som enligt mig berättad hela mitt liv utifrån sin egen livshistoria- det var då jag kände att jag inte var ensam. Och tiden gick vidare och jag fortsatte att gå på mina möten. Så när jag fann ett förtroende för en i gruppen så frågade jag om hon ville bli min sponsor och i samma veva började jag att jobba med stegen.
Jag vet att jag hade som mål att göra klart stegen så fort som möjligt, men tänk- där hade jag fel! Idag är det 2 år seda jag gjorde mitt första steg (Att inse att jag är maktlös) och idag jobbar jag med det nionde steget (att gottgöra alla de jag gjort illa). Och jag har inte ett dugg brottomt att bli klar. Jag är helt säker att jag kommer att göra det jag behövder när jag är redo och under tiden har jag fullt upp att leva mitt liv.
Det jag har haft svårt med och som fortfarande är ett käsnligt ämne att prata om är- MIN HÖGRE MAKT. Innan jag visste något om alanon så skrämde ord som "GUD" & "HÖGRE MAKT" mig när jag läste texter eller var på möten där detta delades om. Tänk att dessa ord är så stark och påverka oss alla på något sätt. Vissa blir rädda, porovocerade och tillbakadragna. Medan andra blir glada och finner tröst i just GUD.
Jag har hört att jag är med i en sekt och att man blir hjärntvattad av "att gå med" i dessa möten. Men idag ler jag bra av tanken.
Under min egen resa har jag funderat mycket på vad gud är för mig och hur jag ställer mig till detta. I början fick "min" gud vara mamma som vakade över mig när jag hade det svårt. Sedan använde jag mig av gruppen när jag gick på möten för att lätta mitt hjärta och på något sätt fick de ta över min smärta.
Jag mötte en nykter alkoholist som utryckte sig så här: "När jag levde i mitt missbruk fick jag ofta höra att AA skulle tvinga mig att tro på GUD och att de hjärntvättar människor. Men när jag gick med på behandling så insåg jag att det spelar ingen roll om folk tror att jag är tokig om jag tror på GUD. För är det GUD som hjälper mig att hålla mig nykter så får det vara så".
Någonstans i detta finns även min sanning. Genom att tro på att det finns någon som hjälper mig i livet så känns allt enklare och då känner jag mig aldrig ensam.
Men jag väljer att kalla honom "MIN HÖGRE MAKT". Idag är min högre makt regnet som faller utan för mitt fönster. Igår var det en vän som fanns när jag behövde någon. Vem vet vad det är i morgon....
Tack.
Sorg
Hur sörjer man en alkoholist? Vad är sorg för mig?
Sorgen har funnits där i stora delar av mitt liv. Jag har sörjt den förlorade barndomen, att bli bortvald och över den pappa jag aldrig fick. Och nu på slutet har jag sörjt över att jag aldrig fick träffa min pappa igen eftersom demensen tog över.
Jag tror att sorgen är en stor del av en medberoendes liv. Men så länge man kan se på den med öppna ögon och erkänna att vi är maktlös så styr den inte våra liv. Istället väljer jag att lära mig hantera den. Jag går på alanon möten, ringer min sponsor och läser om de 12 stegen. Det ger mig sinnesro.
Men tillsammans med sorgen har alltid hoppet gått hand i hand- och det är den biten jag sörjer nu. För nu kan jag inte längre leva kvar på hoppet av att min pappa ska hitta tillbaka till AA och sinnesro. Dessutom sörjer jag min riktiga pappa, som var en omtänksam, snäll och rolig pappa.
Jag har inte alltid vågat tro och haft hoppet uppe. Istället styrdes jag av rädslan att bli sårad och besviken(igen) och kunde inte tänka mig att det var värt att möjligen få uppleva all den smärtan jag så länge levt med. Men ju mer jag jobbar med mig själv ju mer vågar jag hoppas! För om jag väljer att styras av min rädsla lever jag inte mitt liv. Det är värt att våga chansa igen för på så vis kan jag nå mina drömmar!
När jag levde själv efter min skilsmässa(ja, jag har varit gift men det är en annan historia) vet jag att en stor dröm var att skaffa familj igen och finna den trygghet jag sökt hela mitt liv. Det jag inte visste då var att jag behövde hitta den tryggheten i mig själv först. Det gjorde jag när jag började arbeta med stegen. Resan har inte varit lätt- men varför måste den vara det?? Även misslyckanden är visdom som kan ge mig sinnesro!
Och idag har drömmen om en ny familj och trygghet slagit in! Och jag har allt detta för att jag vågade tro! Allt som krävdes var bara att kapitulera....
Tack.
Sorgen har funnits där i stora delar av mitt liv. Jag har sörjt den förlorade barndomen, att bli bortvald och över den pappa jag aldrig fick. Och nu på slutet har jag sörjt över att jag aldrig fick träffa min pappa igen eftersom demensen tog över.
Jag tror att sorgen är en stor del av en medberoendes liv. Men så länge man kan se på den med öppna ögon och erkänna att vi är maktlös så styr den inte våra liv. Istället väljer jag att lära mig hantera den. Jag går på alanon möten, ringer min sponsor och läser om de 12 stegen. Det ger mig sinnesro.
Men tillsammans med sorgen har alltid hoppet gått hand i hand- och det är den biten jag sörjer nu. För nu kan jag inte längre leva kvar på hoppet av att min pappa ska hitta tillbaka till AA och sinnesro. Dessutom sörjer jag min riktiga pappa, som var en omtänksam, snäll och rolig pappa.
Jag har inte alltid vågat tro och haft hoppet uppe. Istället styrdes jag av rädslan att bli sårad och besviken(igen) och kunde inte tänka mig att det var värt att möjligen få uppleva all den smärtan jag så länge levt med. Men ju mer jag jobbar med mig själv ju mer vågar jag hoppas! För om jag väljer att styras av min rädsla lever jag inte mitt liv. Det är värt att våga chansa igen för på så vis kan jag nå mina drömmar!
När jag levde själv efter min skilsmässa(ja, jag har varit gift men det är en annan historia) vet jag att en stor dröm var att skaffa familj igen och finna den trygghet jag sökt hela mitt liv. Det jag inte visste då var att jag behövde hitta den tryggheten i mig själv först. Det gjorde jag när jag började arbeta med stegen. Resan har inte varit lätt- men varför måste den vara det?? Även misslyckanden är visdom som kan ge mig sinnesro!
Och idag har drömmen om en ny familj och trygghet slagit in! Och jag har allt detta för att jag vågade tro! Allt som krävdes var bara att kapitulera....
Tack.
Två farväl och en ny blogg
Min personliga resa har inte alltid varit som alla andra, och det är nu när jag förlorade min enda förälder som var kvar i livet som jag har beslutat mig för att skriva hur det är att vara medberoende och vuxet barn. Det är svårt att sammanfatta mitt liv i ett enda inlägg, men alla resor har en början- så även min. För den enda resa och berättelse jag kan skriva till er om är MIN egen. Alla i min omgivning har nog sin egen version...
Jag växte upp tillsammans med mina två äldre syskon och mamma när jag var liten. Pappa och mamma skilde sig när jag var under året. Då hade mamma levt med min pappas drickande i 18 år och och beslutat sig för att nog fick vara nog. När jag var 2 år träffade min mamma en ny man i sitt liv och han har varit som en pappa för mig hela livet. Mamma fick komplikationer med sin diabetes när jag var 10 år och började därför med dialys.
Min barndom är trots allt fylld av bra och varma minnen och jag är stolt över min mamma. Hon gjorde allt hon kunde för mig och gav mig kärlek i massor. Därför var det väldigt svårt när hon dog 2005. Hon hade nyss opererat sig för kärlkramp när de ringer efter oss anhöriga dagen efter. Jag minns det som om det vore igår, all rädsla, panik och ångest. Det tog ett dygn innan och somnade in, och hon kämpade för att överleva ända in till sista andetaget.
Då var jag 22 år och väntade mitt första barn. Smärtan som jag upplevde just då går knappt att beskriva. Det var som om mattan drogs undan framför mina fötter och jag visste inte på vilket ben jag skulle stå.....
Ett år tidigare hade min pappa kommit in på ett behandlingshem. Och den historien är också en smärta i mitt liv. Efter flera års drickande hittar vi min kära lilla pappa helt utslagen på soffan i sin stuga. Jag kan fortfarande minnas doften av avföring och unken lukt efter rester och sprit. Vi, hans egna barn ringde polisen och bad dem sätta LVM (http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19880870.htm)på honom. Och eftersom han var en fara för sitt eget liv så var det precis vad som hände. Vilket bidrog till att han kom in på ett behandlingshem för alkoholister(AA). Det höll honom nykter i över fyra år, och efter det första året gick alltså min älskade mamma bort....
Precis som många andra trodde även jag att pappa nykterhet var lösningen på mina egna problem. Så när han börjad att dricka igen blev jag tvungen att göra ett val- följa med i hans återfall eller välja en annan väg att leva mitt liv. Och det var precis vad jag gjorde- jag valde att leva och inte enbart överleva mitt liv. Idag är jag glad att jag gjorde det valet. För jag har funnit sinnesro och lever mitt liv fullt ut- precis som jag själv vill. I både med och motgångar!
För två veckor sedan fick jag säga farväl även till min pappa. Och idag är jag oerhört tacksam över de fina år vi fick tillsammans. Jag är tacksam att han gav mig det viktigaste redskapet för att klara mig själv i livet- alanon. (
http://www.al-anon.se/)
Idag vet jag att allt handlar om val jag gör i livet. Bara för att jag har en viss barndom och uppväxt så är jag inte dömnd att leva mitt liv så. Jag har valt att leva mitt liv fyllt med glädje och kärlek. Jag har valt att våga bli älskad och våga chans i livet för att känns att jag lever. För om jag inte skulle göra detta, så skulle jag inte leva MITT liv. Då skulle jag låta rädsla och sjukdommen styra, istället väljer jag en annan väg. Just så enkelt och svårt är det!
Nu ska jag gå och njuta av mitt egna sällskap(och så har det inte alltid varit) framför tv:n. Jag uppskattar om ni lämnar kommentarer, funderingar, ris och ros.
Tack.
Jag växte upp tillsammans med mina två äldre syskon och mamma när jag var liten. Pappa och mamma skilde sig när jag var under året. Då hade mamma levt med min pappas drickande i 18 år och och beslutat sig för att nog fick vara nog. När jag var 2 år träffade min mamma en ny man i sitt liv och han har varit som en pappa för mig hela livet. Mamma fick komplikationer med sin diabetes när jag var 10 år och började därför med dialys.
Min barndom är trots allt fylld av bra och varma minnen och jag är stolt över min mamma. Hon gjorde allt hon kunde för mig och gav mig kärlek i massor. Därför var det väldigt svårt när hon dog 2005. Hon hade nyss opererat sig för kärlkramp när de ringer efter oss anhöriga dagen efter. Jag minns det som om det vore igår, all rädsla, panik och ångest. Det tog ett dygn innan och somnade in, och hon kämpade för att överleva ända in till sista andetaget.
Då var jag 22 år och väntade mitt första barn. Smärtan som jag upplevde just då går knappt att beskriva. Det var som om mattan drogs undan framför mina fötter och jag visste inte på vilket ben jag skulle stå.....
Ett år tidigare hade min pappa kommit in på ett behandlingshem. Och den historien är också en smärta i mitt liv. Efter flera års drickande hittar vi min kära lilla pappa helt utslagen på soffan i sin stuga. Jag kan fortfarande minnas doften av avföring och unken lukt efter rester och sprit. Vi, hans egna barn ringde polisen och bad dem sätta LVM (http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19880870.htm)på honom. Och eftersom han var en fara för sitt eget liv så var det precis vad som hände. Vilket bidrog till att han kom in på ett behandlingshem för alkoholister(AA). Det höll honom nykter i över fyra år, och efter det första året gick alltså min älskade mamma bort....
Precis som många andra trodde även jag att pappa nykterhet var lösningen på mina egna problem. Så när han börjad att dricka igen blev jag tvungen att göra ett val- följa med i hans återfall eller välja en annan väg att leva mitt liv. Och det var precis vad jag gjorde- jag valde att leva och inte enbart överleva mitt liv. Idag är jag glad att jag gjorde det valet. För jag har funnit sinnesro och lever mitt liv fullt ut- precis som jag själv vill. I både med och motgångar!
För två veckor sedan fick jag säga farväl även till min pappa. Och idag är jag oerhört tacksam över de fina år vi fick tillsammans. Jag är tacksam att han gav mig det viktigaste redskapet för att klara mig själv i livet- alanon. (
http://www.al-anon.se/)
Idag vet jag att allt handlar om val jag gör i livet. Bara för att jag har en viss barndom och uppväxt så är jag inte dömnd att leva mitt liv så. Jag har valt att leva mitt liv fyllt med glädje och kärlek. Jag har valt att våga bli älskad och våga chans i livet för att känns att jag lever. För om jag inte skulle göra detta, så skulle jag inte leva MITT liv. Då skulle jag låta rädsla och sjukdommen styra, istället väljer jag en annan väg. Just så enkelt och svårt är det!
Nu ska jag gå och njuta av mitt egna sällskap(och så har det inte alltid varit) framför tv:n. Jag uppskattar om ni lämnar kommentarer, funderingar, ris och ros.
Tack.
