Plötsligt händer det, och då bara vet man!
Plötsligt händer det, och då behöver jag inte stäla mig frågan- hur vet jag NÄR det händer. Man bara vet det. Precis som att lära sig cykla, bli kär eller lära sig något nytt.
Och nu vet jag, jag är tillfrisknande vuxet barn som har kapitulerat och tagit första steget både mentalt och känslomässigt. Och jag kan inte uttrycka hur TACKSAM jag är för att jag har min högre makt vid min sida. Som alltid har trott på mig när jag själv inte vågat. Som vet vilket väg jag ska ta när jag själv är vilsen.
Det finns verkligen inget facit som kan beskriva hur någon annan kan göra.Det enda jag kan säga är att så länge man har viljan så är man på rätt väg. Mer behövs inte, rester ordnar sig. Om man bara vågar ha tilliten till sin högre makt, livet eller något nnat än sina egna hjärnspöken...
För det är precis vad det är när man är medberoende. Jag hade inga sunda tankar som kunde ta mig vidare. Istället höll de mig fast i ett destruktivt beteende som inte alls gav mig sinnesro.
Så vad gjorde jag? Jo, jag delade med mig av mina tankar och känslor. Jag bad om hjälp. Och jag bad om viljan att VÅGA när det var svårt.
Tack.
Vad innebär ett nederlag för mig?
Ett nederlag har inte alltid varit lätt att tagit för mig. Det har till och med känts helt omöjligt och jag har agerat som om världen skulle gå under.
Men idag är ett nederlag början på något nytt för mig. Eller bara ett nederlag helt enkelt- ingenting annat. Varken mer eller mindre.
Främst är denna ändras syn baserad på rädsla. Förut lät jag rädslan styra- då blir ett nederlagt så mycket större än vad det är. Och idag KÄNNER jag rädsla, men jag låter den inte styra- inte mina nederlag heller.
Och tänk, att det var just ett nederlag som fick mig att kapitulera. Att kapitulera för mig har varit en stor utmaning, men när jag väl gjorde det var det en befrielse! Det fick mig att börja LEVA MITT LIV. Och det är väl just detta som min kära pappa upplevde närhan tog första steget som höll honom nykter i fyra år. Och även om jag aldrig sagt eller uttryckt det förut så säger jag det nu. Jag är stolt över de fyra åren!
Och tänk, även du var det ett nederlag som fick mig att känna tacksamhet!
Men innan jag vågade kapitulera så försökte jag att skydda mig från allt jag var rätt för. Inte konstigt att jag inte hann fokusera på mig själv.... Och sedan fick jag all den hjälp jag behövde, när jag var redo för att gå vidare.
Tack
