medberoendeochvuxetbarn

Ytlighet. Det stör mig, påverkar mig, berör mig.

För mig är ytlighet när man bara ser framför sin egen näsa. Man tänker alltså inte "om det händer mig..".

Ytlighet är när människor inte står för vad de känner säger och menar.

Ytlighet är när det ska se ut som om allt är "himmelskt bra" och det själva verket är tvärt om.

Ytlighet är när materiella saker framhävs som det viktigaste i livet. Viktigare än att bara vara här och nu.

Ytlighet är när ärligheten försvinner och ersätts av... Ytlighet.

Det är alltså ett hett ämne som påverkar mig. Inget speciellt har hänt. Det är små saker i livet- vanliga saker.

Jag har inte alla svar. Jag är ingen allvetare. Jag gör fel och misstag.

Men jag försöker vara ärlig mot mig själv och andra. Och när jag inte lyckas försöker jag gottgöra för det jag gjort fel.

Jag vill gärna ha ett fint hem, fint omkring mig. Men försöker stanna upp och se det viktigaste i livet- min familj och deras hälsa. Vad gör damm i hörnen, begagnade möbler eller blommor som vissnat om jag har min familj i livet?

Vad gör det att svara ärligt på en fråga- som "hur mår du" istället för att alltid bara le? Jag har alltid försökt visa ett sken av att jag är glad. Men när jag vågar visa mitt rätta jag, accepterar jag mig själv och andra bemöter mig för den jag är.

I mitt jobb får jag ofta höra om vilken syn man har på "andra barn". Alltså inte sina egna. Men vad händer om vi börjat att tänka "tänk om det var MIG ELLER MITT BARN det gällde". Hur skulle vi agera då?

Så om vi börjar att vara ÄRLIG mot oss själva- vad händer då? För mig är det ett steg i att jobba med mig själv och få bort ytligheten i mitt liv.

Tack, over and out!

Ibland kan jag känna mig så otroligt obetydelsefull och liten. Rädd och ensam.

Och ibland känner jag mig stark, full med hopp med massor av energi och känsla av att kunna göra skillnad.

Får JAG alltid bestämma väljer jag det senare alternativet. Men jag har även insett att det krävs nedgångar och utmaningar för att komma framåt. Eller känna mig nöjd med livet.

Jag har makten att jobba med MIG SJÄLV & MINA KÄNSLOR men inte vad som händer runt om mig.

Däremot övar jag på att ha tilliten till livet, vad som händer- min högre makt.

Har jag den tilliten vet jag att oavsett vad som händer i mitt liv så har det en mening. Det är som det ska vara.

Och hittills så har det stämt. Även de mest jobbiga kriserna har lett till nya möjligheter och ett rikare liv.

Låt mig berätta.... När min pappa fick åka på behandlingshem och jag hade otroligt jobbigt så gav det oss FYRA NYKTRA ÅR TILLSAMMANS. Det gav mig KÄRLEK & TILLIT.

När jag gick ifrån min dotters pappa var jag helt vilsen och trodde jag skulle tå sönder. Även om jag just då gick mer vilsen så blev det också min vändning i livet.

Vändningen gjorde så hav sökte kuratorhjälp,gick på fler Alanon möten och det är det bästa redskap jag har för att må bra idag.

Så jag satsar på TRON TILL MIG SJÄLV & min högre makt. Det hjälper mig...

Tack

Jag trodde nog aldrig att jag skulle få uppleva känslan av vara en del av något igen.

En del av en familj är inte självklart för mig, men eftersom jag har haft den stora lyckan att uppleva det i mitt liv så var det också något jag saknade...

Men så idag så kände jag det. Med hela magen- att nu känner jag det igen!

Jag känner att jag kan vara mig själv och få läka/växa tillsammans med mina nya svärföräldrar. Jag känner att de har tagit till mig i sin gemenskap och att de räknar med mig som vilken annan familjemedlem som helst.

En underbar känsla som jag är tacksam att jag är medveten om.

Ta inte saker föregivet- speciellt inte kärleken i olika nyanser.

Tack

Jag blev påmind vilken väg jag gått och hur jag funnit sinnesro i mitt liv. Så vad är sinnesro?

När jag började arbeta med mig själv trodde jag att sinnesro var att vara lycklig. Jag hade gjort en falsk bild att alla som mådde bra och inte levde dysfunktionellt alltid var lycklig.

Jag vet också att min kurator lät mig vara där jag var i min tanke just då. Men efter en tid tyckte hon att jag skulle göra en mer realistisk bild av vad jag ville uppnå och vad lycka var för mig.

Idag, åtta år senare vet jag att lycka är en känsla som kommer att gå. Man behöver inte vara ständigt lycklig för att få känna på känslan. Känslor kommer och går.
Så oavsett om det är lycka eller sorg så är det inte för alltid bestående. Känslor är hör till livet.

Och en tröst för mig är att känslor är något jag KAN jobba med. Jag har fått lärt mig att finna mig i lycka när jag känner det. Om jag kan leva här & nu kan jag också njuta av känslan.

Jag har även insett att om jag känner jobbiga och tunga känslor så är de inte här för att stanna. De går över. Jag behöver bara leva här och nu i dem och se på dem som en lärdom.

Så att vara lycklig för mig är att våga känna. Det är att leva här och nu. Det är att se lycka i det lilla.

Idag firas happy thanksgiving jorden över. Tänk, att man stannar upp och firar sånt man är tacksam för! Det är något vacker och sunt i tanken.

Så vad är jag tacksam över?
Jag är tacksam över att jag har al-anon som min andra " familj".
Jag är tacksam över min familj som jag älskar.
Jag är tacksam över att få ge och få kärlek.
Jag är tacksam över mina vänner.
Jag är tacksam över min och andras hälsa.
Jag är tacksam över att ha ett sånt rikt liv.
Jag är tacksam över så mycket!!

Men i år finns det två saker jag är extra tacksam över. Och det är över mitt tillfrisknande och relationen till min högre makt.

Allt detta har inte varit möjligt om det inte vore för min sponsor, programmet och min egen vilja att VILJA LEVA MITT LIV.

Om jag bara hade idag, hur skulle jag leva då?

Då skulle jag våga sånt som jag annars kanske inte vågar.

Jag skulle göra sånt som jag drömmer om och mindre av sånt som inte ger mig energi eller utmaning.

Jag skulle se allt det vackra som finns här och nu och njuta av enkla saker som hör till livet.

Så varför inte tänka så och utmana sig själv för en dag?

Att ge något utan att förvänta sig något tillbaka är något magiskt. För det är ofta då jag har fått tillbaka- av andra.

Så i morgon utmanar jag mig själv med allt detta. Men det viktigaste först och gör det enkelt!:)

Tack

Ny har jag bestämt mig. Nu har jag bett om hjälp. Nu lämnar jag över och låter min högre makt göra resten.

Men nu har jag gjort allt för att nå en dröm- att dela/föreläsa om mitt liv.

Och budskapet? HUR JAG GICK FRÅN ÖVERLEVNAD TILL ATT BÖRJA LEVA MITT LIV.

Tack!

Jag har längre förundrats över människor jag möter i al-anon. Det spelar ingen roll var i världen vi är eller om jag lyssnar på inspelade möten så har vi alla en gemensam sak och det är att vi är medberoende och beter oss på ett sjukt sätt.

Samtidigt hör jag ofta skratt och att folk delar från en rolig synvinkel. Detta är fascinerande, eftersom stora delar av mitt eget liv har varit både smärtsam och svår.

Men varje gång jag kam skratta åt problemet inser jag också att jag fått en viss distans jag behöver för att läka.

Någonstans stod det att när jag skrattar ger jag min högre makt utrymme att hjälpa mig... Det kan nog stämma.

För egentligen, hur farligt är det att se på mina beteenden med glimten i ögat. Låter det inte liiite roligt om jag berättar att en sjuk sida i mig kan sitta i flera timmar och titta ut genom ett fönster. Bara för att vänta på alkoholisten. -stirra ut genom ett fönster i timmar bara för att TRO att jag har kontrol!? Var sitter kontrollen, i människorna som passerar eller i fönstret? Nej, i mig... Trodde jag!

Är det inte liiite roligt om jag berättar att jag hade tanken att " jag ska inte bli som de stackarna" bär jag gick p mitt första Alanon möte?! Jag var ju redan en av dem eftersom jag gick dit!

Att skratta är inte farligt, men jag ska inte gömma mig bakom skrattet som en skydd mot verkligheten.

Tack.

Jag har ofta fått hört att jag är stark som "klarat allt". Eller "jag fattar inte hur du klarade allt i din uppväxt".

Men sanningen är enkel och kan besvaras med en motfråga- vad hade jag för val?

När man/jag växer upp med en missbrukare gör man också händelser och situationer till något normalt. För man vet inget annat.

Att däremot skriva om det idag, det är ett aktivt val jag gör för mitt eget tillfrisknande. Jag skriver för en sorts terapi, jag skriver till de som fortfarande lever i detta och kanske har en känsla av ensamhet.

För ensamheten är påtaglig när man lever i något destruktivt. Men också ofta självvalt. Man kanske väljer det för att dölja vad som verkligen händer, eller för rädsla att bli sårad igen. Jag vet, för jag har valt ensamheten själv.

Men vändpunkten för mig blev när jag började gå på al-anon möten. Även om det kändes obekvämt från början så kände jag mig aldrig ensam.

Där var människor som förstod min situationer. Där var människor som jag.

Är innehåller av en blogg viktigast, eller går "skönhet" först? Ibland kan jag tycka att det är svårt att hitta bloggar som berör... Jag började blogga för att nå ut till andra. Men frågan är- gör jag det?

Det finns en del imig som bara skriker över viljan att nå ut till andra. Och det är här min dröm kommer in. Drömmen att föreläsa för andra människor och ge en sann bild av hur det är att vara medberoende men också ge hopp. Hopp om att alla KAN LYCKAS oavsett bakgrund och olika förutsättningar.

Så nu behöver jag ER hjälp. Lägg in en kommentar så jag vet att jag når ut. Skriv om det är något ni vill veta som ni undrar över.

Tack.

Är innehåller av en blogg viktigast, eller går "skönhet" först? Ibland kan jag tycka att det är svårt att hitta bloggar som berör... Jag började blogga för att nå ut till andra. Men frågan är- hör jag det?

Det finns enkel i mig som bara skriker över viljan att nå ut till andra. Och det är här min dröm kommer in. Drömmen att föreläsa för andra människor och ge en sann bild av hur det är att vara medberoende men också ge hopp. Hopp om att alla KAN LYCKAS oavsett bakgrund och olika förutsättningar.

Så nu behöver jag ER hjälp. Lägg in en kommentar så jag vet att jag når ut. Skriv om det är något ni vill veta som ni undrar över.

Tack.

Jag har utmanat mig själv med träning. Att jogga har inte alltid varit lätt för mig, och tillsammans med någon annan blir det nästan omöjligt.

Men nu tog jag ett beslut att träna FÖR MIG SJÄLV. För att må bra, för att bli pigg. Och varje gång sätter jag upp egna små mål- som att orka jogga halva vägen, eller springa intervaller i uppförsbacke,

Och tänk, när jag använder stegen så händer det- JAG KAN!

Jag börjar med att inse min maktlöshet. Jag kan bara hörs mitt bästa JUST IDAG.

Sedan insåg jag att det enda jag behöver göra är att ta ett steg i taget, gå min egen väg så att jag orkar och så länge jag har viljan kommer jag att lyckas.

Och vet ni, än så länge är jag stolt och jag klarar allt jag bestämmer mig för!