Våga TRO och KÄNNA!
När jag började gå på Alanon möten så gjorde jag det för att på något sätt bevisa att "jag hade rätt" och finns en lösning på hela situationen. Många gör nog just detta när man söker sig till möten och med tiden så inser man att det är en gåva att ha hittat programet istället för en förbannelse.
Men allt tar sin tid och så är det för alla! Det finns ingen som kräver något mer av mig, ofta var det jag själv som hade för höga krav. Och när jag mådde dåligt och kontrollerade människor i min omgivning så ansåg jag mig ha rätten till det! Det var också en tid som jag måste igenom för att släppa taget om...
På ett möte sa en vän till mig att Det är precis som att jag måste gnugga in mig ordentligt i mitt dåliga mående innan jag är beredd att gå vidare. Så har det ofta varit för mig, så de allra tyngsta dagarna kan jag faktiskt idag tänka att något stort är på gång att hända. Och jag har tilliten till att allt ordnar sig.
Bara för jag har tilliten så innebär det inte att jag aldrig är rädd, ledssen, sårad eller arg. Vi alla har känslor, det är SUNT! Men jag gömmer mig inte bakom dem, utan känner dem istället!
Och det är när man släpper taget och har tilliten som saker händer! Igår kom mina barndomsvänner och hämtade mig. De bjöd ut mig på min favorit resturang för att visa att de finns för mig. Jag är SÅ tacksam!
Men allt tar sin tid och så är det för alla! Det finns ingen som kräver något mer av mig, ofta var det jag själv som hade för höga krav. Och när jag mådde dåligt och kontrollerade människor i min omgivning så ansåg jag mig ha rätten till det! Det var också en tid som jag måste igenom för att släppa taget om...
På ett möte sa en vän till mig att Det är precis som att jag måste gnugga in mig ordentligt i mitt dåliga mående innan jag är beredd att gå vidare. Så har det ofta varit för mig, så de allra tyngsta dagarna kan jag faktiskt idag tänka att något stort är på gång att hända. Och jag har tilliten till att allt ordnar sig.
Bara för jag har tilliten så innebär det inte att jag aldrig är rädd, ledssen, sårad eller arg. Vi alla har känslor, det är SUNT! Men jag gömmer mig inte bakom dem, utan känner dem istället!
Och det är när man släpper taget och har tilliten som saker händer! Igår kom mina barndomsvänner och hämtade mig. De bjöd ut mig på min favorit resturang för att visa att de finns för mig. Jag är SÅ tacksam!
Döden fick mig att inse hur maktlös jag är...
Idag var jag på ett möte och temat var första steget- att inse att jag är maktlös. Tänk att när jag trodde jag var "klar" med första steget så vänds min värld upp och ned och jag inser att jag vill jobba mer med att inse min maktlöshet.
När min pappa dog av sjukdomen alkoholism så insåg jag att alla sagor inte har ett vacker slut. Så är livet helt enkelt.
Det är lätt att ta på offerkoftan och tycka synd om mig själv. Men det är då jag inser- att jag VERKLIGEN är maktlös!!
Från början såg jag maktlösheten som ett misslyckande. Men med arbetet av stegen och tiden har jag insett att maktlöshet kan vara befriande- om jag bara VÅGAR SLÄPPA TAGET. Och det är väl just det första steget handlar om - ATT VÅGA.
När jag vill kontrollera och tar återfall i mina beteenden så försöker jag ringa en vän i Alanon eller min sponsor. Jag skriver även en lapp och ber om hjälp i min låda. Med tiden så kan jag blicka tillbaka och se att de flesta av mina problem är löst... Och att det är inte farligt att släppa taget och be om hjälp.
MIN HÖGRE MAKT
Det har varit en lång väg att jobba med de tolv stegen som medberoende och vuxet barn. Men jag ångrar inte ett steg på vägen!
För sju år sedan gick jag min första anhörigvecka och började inse att det inte bara var pappa som var sjuk i sitt missbruk. Men det skulle ta hela fyra år till innan jag började att tycka att alanonmöten hjälpte och innan jag hittade min egen sponsor.
Jag minns hur jag brukade gå sporadiskt på möten, men det "klickade" aldrig. Så när jag fick möte en tjej som enligt mig berättad hela mitt liv utifrån sin egen livshistoria- det var då jag kände att jag inte var ensam. Och tiden gick vidare och jag fortsatte att gå på mina möten. Så när jag fann ett förtroende för en i gruppen så frågade jag om hon ville bli min sponsor och i samma veva började jag att jobba med stegen.
Jag vet att jag hade som mål att göra klart stegen så fort som möjligt, men tänk- där hade jag fel! Idag är det 2 år seda jag gjorde mitt första steg (Att inse att jag är maktlös) och idag jobbar jag med det nionde steget (att gottgöra alla de jag gjort illa). Och jag har inte ett dugg brottomt att bli klar. Jag är helt säker att jag kommer att göra det jag behövder när jag är redo och under tiden har jag fullt upp att leva mitt liv.
Det jag har haft svårt med och som fortfarande är ett käsnligt ämne att prata om är- MIN HÖGRE MAKT. Innan jag visste något om alanon så skrämde ord som "GUD" & "HÖGRE MAKT" mig när jag läste texter eller var på möten där detta delades om. Tänk att dessa ord är så stark och påverka oss alla på något sätt. Vissa blir rädda, porovocerade och tillbakadragna. Medan andra blir glada och finner tröst i just GUD.
Jag har hört att jag är med i en sekt och att man blir hjärntvattad av "att gå med" i dessa möten. Men idag ler jag bra av tanken.
Under min egen resa har jag funderat mycket på vad gud är för mig och hur jag ställer mig till detta. I början fick "min" gud vara mamma som vakade över mig när jag hade det svårt. Sedan använde jag mig av gruppen när jag gick på möten för att lätta mitt hjärta och på något sätt fick de ta över min smärta.
Jag mötte en nykter alkoholist som utryckte sig så här: "När jag levde i mitt missbruk fick jag ofta höra att AA skulle tvinga mig att tro på GUD och att de hjärntvättar människor. Men när jag gick med på behandling så insåg jag att det spelar ingen roll om folk tror att jag är tokig om jag tror på GUD. För är det GUD som hjälper mig att hålla mig nykter så får det vara så".
Någonstans i detta finns även min sanning. Genom att tro på att det finns någon som hjälper mig i livet så känns allt enklare och då känner jag mig aldrig ensam.
Men jag väljer att kalla honom "MIN HÖGRE MAKT". Idag är min högre makt regnet som faller utan för mitt fönster. Igår var det en vän som fanns när jag behövde någon. Vem vet vad det är i morgon....
Tack.
För sju år sedan gick jag min första anhörigvecka och började inse att det inte bara var pappa som var sjuk i sitt missbruk. Men det skulle ta hela fyra år till innan jag började att tycka att alanonmöten hjälpte och innan jag hittade min egen sponsor.
Jag minns hur jag brukade gå sporadiskt på möten, men det "klickade" aldrig. Så när jag fick möte en tjej som enligt mig berättad hela mitt liv utifrån sin egen livshistoria- det var då jag kände att jag inte var ensam. Och tiden gick vidare och jag fortsatte att gå på mina möten. Så när jag fann ett förtroende för en i gruppen så frågade jag om hon ville bli min sponsor och i samma veva började jag att jobba med stegen.
Jag vet att jag hade som mål att göra klart stegen så fort som möjligt, men tänk- där hade jag fel! Idag är det 2 år seda jag gjorde mitt första steg (Att inse att jag är maktlös) och idag jobbar jag med det nionde steget (att gottgöra alla de jag gjort illa). Och jag har inte ett dugg brottomt att bli klar. Jag är helt säker att jag kommer att göra det jag behövder när jag är redo och under tiden har jag fullt upp att leva mitt liv.
Det jag har haft svårt med och som fortfarande är ett käsnligt ämne att prata om är- MIN HÖGRE MAKT. Innan jag visste något om alanon så skrämde ord som "GUD" & "HÖGRE MAKT" mig när jag läste texter eller var på möten där detta delades om. Tänk att dessa ord är så stark och påverka oss alla på något sätt. Vissa blir rädda, porovocerade och tillbakadragna. Medan andra blir glada och finner tröst i just GUD.
Jag har hört att jag är med i en sekt och att man blir hjärntvattad av "att gå med" i dessa möten. Men idag ler jag bra av tanken.
Under min egen resa har jag funderat mycket på vad gud är för mig och hur jag ställer mig till detta. I början fick "min" gud vara mamma som vakade över mig när jag hade det svårt. Sedan använde jag mig av gruppen när jag gick på möten för att lätta mitt hjärta och på något sätt fick de ta över min smärta.
Jag mötte en nykter alkoholist som utryckte sig så här: "När jag levde i mitt missbruk fick jag ofta höra att AA skulle tvinga mig att tro på GUD och att de hjärntvättar människor. Men när jag gick med på behandling så insåg jag att det spelar ingen roll om folk tror att jag är tokig om jag tror på GUD. För är det GUD som hjälper mig att hålla mig nykter så får det vara så".
Någonstans i detta finns även min sanning. Genom att tro på att det finns någon som hjälper mig i livet så känns allt enklare och då känner jag mig aldrig ensam.
Men jag väljer att kalla honom "MIN HÖGRE MAKT". Idag är min högre makt regnet som faller utan för mitt fönster. Igår var det en vän som fanns när jag behövde någon. Vem vet vad det är i morgon....
Tack.
Sorg
Hur sörjer man en alkoholist? Vad är sorg för mig?
Sorgen har funnits där i stora delar av mitt liv. Jag har sörjt den förlorade barndomen, att bli bortvald och över den pappa jag aldrig fick. Och nu på slutet har jag sörjt över att jag aldrig fick träffa min pappa igen eftersom demensen tog över.
Jag tror att sorgen är en stor del av en medberoendes liv. Men så länge man kan se på den med öppna ögon och erkänna att vi är maktlös så styr den inte våra liv. Istället väljer jag att lära mig hantera den. Jag går på alanon möten, ringer min sponsor och läser om de 12 stegen. Det ger mig sinnesro.
Men tillsammans med sorgen har alltid hoppet gått hand i hand- och det är den biten jag sörjer nu. För nu kan jag inte längre leva kvar på hoppet av att min pappa ska hitta tillbaka till AA och sinnesro. Dessutom sörjer jag min riktiga pappa, som var en omtänksam, snäll och rolig pappa.
Jag har inte alltid vågat tro och haft hoppet uppe. Istället styrdes jag av rädslan att bli sårad och besviken(igen) och kunde inte tänka mig att det var värt att möjligen få uppleva all den smärtan jag så länge levt med. Men ju mer jag jobbar med mig själv ju mer vågar jag hoppas! För om jag väljer att styras av min rädsla lever jag inte mitt liv. Det är värt att våga chansa igen för på så vis kan jag nå mina drömmar!
När jag levde själv efter min skilsmässa(ja, jag har varit gift men det är en annan historia) vet jag att en stor dröm var att skaffa familj igen och finna den trygghet jag sökt hela mitt liv. Det jag inte visste då var att jag behövde hitta den tryggheten i mig själv först. Det gjorde jag när jag började arbeta med stegen. Resan har inte varit lätt- men varför måste den vara det?? Även misslyckanden är visdom som kan ge mig sinnesro!
Och idag har drömmen om en ny familj och trygghet slagit in! Och jag har allt detta för att jag vågade tro! Allt som krävdes var bara att kapitulera....
Tack.
Sorgen har funnits där i stora delar av mitt liv. Jag har sörjt den förlorade barndomen, att bli bortvald och över den pappa jag aldrig fick. Och nu på slutet har jag sörjt över att jag aldrig fick träffa min pappa igen eftersom demensen tog över.
Jag tror att sorgen är en stor del av en medberoendes liv. Men så länge man kan se på den med öppna ögon och erkänna att vi är maktlös så styr den inte våra liv. Istället väljer jag att lära mig hantera den. Jag går på alanon möten, ringer min sponsor och läser om de 12 stegen. Det ger mig sinnesro.
Men tillsammans med sorgen har alltid hoppet gått hand i hand- och det är den biten jag sörjer nu. För nu kan jag inte längre leva kvar på hoppet av att min pappa ska hitta tillbaka till AA och sinnesro. Dessutom sörjer jag min riktiga pappa, som var en omtänksam, snäll och rolig pappa.
Jag har inte alltid vågat tro och haft hoppet uppe. Istället styrdes jag av rädslan att bli sårad och besviken(igen) och kunde inte tänka mig att det var värt att möjligen få uppleva all den smärtan jag så länge levt med. Men ju mer jag jobbar med mig själv ju mer vågar jag hoppas! För om jag väljer att styras av min rädsla lever jag inte mitt liv. Det är värt att våga chansa igen för på så vis kan jag nå mina drömmar!
När jag levde själv efter min skilsmässa(ja, jag har varit gift men det är en annan historia) vet jag att en stor dröm var att skaffa familj igen och finna den trygghet jag sökt hela mitt liv. Det jag inte visste då var att jag behövde hitta den tryggheten i mig själv först. Det gjorde jag när jag började arbeta med stegen. Resan har inte varit lätt- men varför måste den vara det?? Även misslyckanden är visdom som kan ge mig sinnesro!
Och idag har drömmen om en ny familj och trygghet slagit in! Och jag har allt detta för att jag vågade tro! Allt som krävdes var bara att kapitulera....
Tack.
Två farväl och en ny blogg
Min personliga resa har inte alltid varit som alla andra, och det är nu när jag förlorade min enda förälder som var kvar i livet som jag har beslutat mig för att skriva hur det är att vara medberoende och vuxet barn. Det är svårt att sammanfatta mitt liv i ett enda inlägg, men alla resor har en början- så även min. För den enda resa och berättelse jag kan skriva till er om är MIN egen. Alla i min omgivning har nog sin egen version...
Jag växte upp tillsammans med mina två äldre syskon och mamma när jag var liten. Pappa och mamma skilde sig när jag var under året. Då hade mamma levt med min pappas drickande i 18 år och och beslutat sig för att nog fick vara nog. När jag var 2 år träffade min mamma en ny man i sitt liv och han har varit som en pappa för mig hela livet. Mamma fick komplikationer med sin diabetes när jag var 10 år och började därför med dialys.
Min barndom är trots allt fylld av bra och varma minnen och jag är stolt över min mamma. Hon gjorde allt hon kunde för mig och gav mig kärlek i massor. Därför var det väldigt svårt när hon dog 2005. Hon hade nyss opererat sig för kärlkramp när de ringer efter oss anhöriga dagen efter. Jag minns det som om det vore igår, all rädsla, panik och ångest. Det tog ett dygn innan och somnade in, och hon kämpade för att överleva ända in till sista andetaget.
Då var jag 22 år och väntade mitt första barn. Smärtan som jag upplevde just då går knappt att beskriva. Det var som om mattan drogs undan framför mina fötter och jag visste inte på vilket ben jag skulle stå.....
Ett år tidigare hade min pappa kommit in på ett behandlingshem. Och den historien är också en smärta i mitt liv. Efter flera års drickande hittar vi min kära lilla pappa helt utslagen på soffan i sin stuga. Jag kan fortfarande minnas doften av avföring och unken lukt efter rester och sprit. Vi, hans egna barn ringde polisen och bad dem sätta LVM (http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19880870.htm)på honom. Och eftersom han var en fara för sitt eget liv så var det precis vad som hände. Vilket bidrog till att han kom in på ett behandlingshem för alkoholister(AA). Det höll honom nykter i över fyra år, och efter det första året gick alltså min älskade mamma bort....
Precis som många andra trodde även jag att pappa nykterhet var lösningen på mina egna problem. Så när han börjad att dricka igen blev jag tvungen att göra ett val- följa med i hans återfall eller välja en annan väg att leva mitt liv. Och det var precis vad jag gjorde- jag valde att leva och inte enbart överleva mitt liv. Idag är jag glad att jag gjorde det valet. För jag har funnit sinnesro och lever mitt liv fullt ut- precis som jag själv vill. I både med och motgångar!
För två veckor sedan fick jag säga farväl även till min pappa. Och idag är jag oerhört tacksam över de fina år vi fick tillsammans. Jag är tacksam att han gav mig det viktigaste redskapet för att klara mig själv i livet- alanon. (
http://www.al-anon.se/)
Idag vet jag att allt handlar om val jag gör i livet. Bara för att jag har en viss barndom och uppväxt så är jag inte dömnd att leva mitt liv så. Jag har valt att leva mitt liv fyllt med glädje och kärlek. Jag har valt att våga bli älskad och våga chans i livet för att känns att jag lever. För om jag inte skulle göra detta, så skulle jag inte leva MITT liv. Då skulle jag låta rädsla och sjukdommen styra, istället väljer jag en annan väg. Just så enkelt och svårt är det!
Nu ska jag gå och njuta av mitt egna sällskap(och så har det inte alltid varit) framför tv:n. Jag uppskattar om ni lämnar kommentarer, funderingar, ris och ros.
Tack.
Jag växte upp tillsammans med mina två äldre syskon och mamma när jag var liten. Pappa och mamma skilde sig när jag var under året. Då hade mamma levt med min pappas drickande i 18 år och och beslutat sig för att nog fick vara nog. När jag var 2 år träffade min mamma en ny man i sitt liv och han har varit som en pappa för mig hela livet. Mamma fick komplikationer med sin diabetes när jag var 10 år och började därför med dialys.
Min barndom är trots allt fylld av bra och varma minnen och jag är stolt över min mamma. Hon gjorde allt hon kunde för mig och gav mig kärlek i massor. Därför var det väldigt svårt när hon dog 2005. Hon hade nyss opererat sig för kärlkramp när de ringer efter oss anhöriga dagen efter. Jag minns det som om det vore igår, all rädsla, panik och ångest. Det tog ett dygn innan och somnade in, och hon kämpade för att överleva ända in till sista andetaget.
Då var jag 22 år och väntade mitt första barn. Smärtan som jag upplevde just då går knappt att beskriva. Det var som om mattan drogs undan framför mina fötter och jag visste inte på vilket ben jag skulle stå.....
Ett år tidigare hade min pappa kommit in på ett behandlingshem. Och den historien är också en smärta i mitt liv. Efter flera års drickande hittar vi min kära lilla pappa helt utslagen på soffan i sin stuga. Jag kan fortfarande minnas doften av avföring och unken lukt efter rester och sprit. Vi, hans egna barn ringde polisen och bad dem sätta LVM (http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19880870.htm)på honom. Och eftersom han var en fara för sitt eget liv så var det precis vad som hände. Vilket bidrog till att han kom in på ett behandlingshem för alkoholister(AA). Det höll honom nykter i över fyra år, och efter det första året gick alltså min älskade mamma bort....
Precis som många andra trodde även jag att pappa nykterhet var lösningen på mina egna problem. Så när han börjad att dricka igen blev jag tvungen att göra ett val- följa med i hans återfall eller välja en annan väg att leva mitt liv. Och det var precis vad jag gjorde- jag valde att leva och inte enbart överleva mitt liv. Idag är jag glad att jag gjorde det valet. För jag har funnit sinnesro och lever mitt liv fullt ut- precis som jag själv vill. I både med och motgångar!
För två veckor sedan fick jag säga farväl även till min pappa. Och idag är jag oerhört tacksam över de fina år vi fick tillsammans. Jag är tacksam att han gav mig det viktigaste redskapet för att klara mig själv i livet- alanon. (
http://www.al-anon.se/)
Idag vet jag att allt handlar om val jag gör i livet. Bara för att jag har en viss barndom och uppväxt så är jag inte dömnd att leva mitt liv så. Jag har valt att leva mitt liv fyllt med glädje och kärlek. Jag har valt att våga bli älskad och våga chans i livet för att känns att jag lever. För om jag inte skulle göra detta, så skulle jag inte leva MITT liv. Då skulle jag låta rädsla och sjukdommen styra, istället väljer jag en annan väg. Just så enkelt och svårt är det!
Nu ska jag gå och njuta av mitt egna sällskap(och så har det inte alltid varit) framför tv:n. Jag uppskattar om ni lämnar kommentarer, funderingar, ris och ros.
Tack.
