Sorg
Hur sörjer man en alkoholist? Vad är sorg för mig?
Sorgen har funnits där i stora delar av mitt liv. Jag har sörjt den förlorade barndomen, att bli bortvald och över den pappa jag aldrig fick. Och nu på slutet har jag sörjt över att jag aldrig fick träffa min pappa igen eftersom demensen tog över.
Jag tror att sorgen är en stor del av en medberoendes liv. Men så länge man kan se på den med öppna ögon och erkänna att vi är maktlös så styr den inte våra liv. Istället väljer jag att lära mig hantera den. Jag går på alanon möten, ringer min sponsor och läser om de 12 stegen. Det ger mig sinnesro.
Men tillsammans med sorgen har alltid hoppet gått hand i hand- och det är den biten jag sörjer nu. För nu kan jag inte längre leva kvar på hoppet av att min pappa ska hitta tillbaka till AA och sinnesro. Dessutom sörjer jag min riktiga pappa, som var en omtänksam, snäll och rolig pappa.
Jag har inte alltid vågat tro och haft hoppet uppe. Istället styrdes jag av rädslan att bli sårad och besviken(igen) och kunde inte tänka mig att det var värt att möjligen få uppleva all den smärtan jag så länge levt med. Men ju mer jag jobbar med mig själv ju mer vågar jag hoppas! För om jag väljer att styras av min rädsla lever jag inte mitt liv. Det är värt att våga chansa igen för på så vis kan jag nå mina drömmar!
När jag levde själv efter min skilsmässa(ja, jag har varit gift men det är en annan historia) vet jag att en stor dröm var att skaffa familj igen och finna den trygghet jag sökt hela mitt liv. Det jag inte visste då var att jag behövde hitta den tryggheten i mig själv först. Det gjorde jag när jag började arbeta med stegen. Resan har inte varit lätt- men varför måste den vara det?? Även misslyckanden är visdom som kan ge mig sinnesro!
Och idag har drömmen om en ny familj och trygghet slagit in! Och jag har allt detta för att jag vågade tro! Allt som krävdes var bara att kapitulera....
Tack.
Sorgen har funnits där i stora delar av mitt liv. Jag har sörjt den förlorade barndomen, att bli bortvald och över den pappa jag aldrig fick. Och nu på slutet har jag sörjt över att jag aldrig fick träffa min pappa igen eftersom demensen tog över.
Jag tror att sorgen är en stor del av en medberoendes liv. Men så länge man kan se på den med öppna ögon och erkänna att vi är maktlös så styr den inte våra liv. Istället väljer jag att lära mig hantera den. Jag går på alanon möten, ringer min sponsor och läser om de 12 stegen. Det ger mig sinnesro.
Men tillsammans med sorgen har alltid hoppet gått hand i hand- och det är den biten jag sörjer nu. För nu kan jag inte längre leva kvar på hoppet av att min pappa ska hitta tillbaka till AA och sinnesro. Dessutom sörjer jag min riktiga pappa, som var en omtänksam, snäll och rolig pappa.
Jag har inte alltid vågat tro och haft hoppet uppe. Istället styrdes jag av rädslan att bli sårad och besviken(igen) och kunde inte tänka mig att det var värt att möjligen få uppleva all den smärtan jag så länge levt med. Men ju mer jag jobbar med mig själv ju mer vågar jag hoppas! För om jag väljer att styras av min rädsla lever jag inte mitt liv. Det är värt att våga chansa igen för på så vis kan jag nå mina drömmar!
När jag levde själv efter min skilsmässa(ja, jag har varit gift men det är en annan historia) vet jag att en stor dröm var att skaffa familj igen och finna den trygghet jag sökt hela mitt liv. Det jag inte visste då var att jag behövde hitta den tryggheten i mig själv först. Det gjorde jag när jag började arbeta med stegen. Resan har inte varit lätt- men varför måste den vara det?? Även misslyckanden är visdom som kan ge mig sinnesro!
Och idag har drömmen om en ny familj och trygghet slagit in! Och jag har allt detta för att jag vågade tro! Allt som krävdes var bara att kapitulera....
Tack.
Kommentarer
Trackback
