medberoendeochvuxetbarn

När någon har tappat hoppet om sig själv. När någon inte längre vet vad som är rätt & fel. När någon är vilsen och gör allt för att bara platsa in...

Då vill jag finnas & göra mitt jobb. Det är när jag träffar barn som utmanar mig som jag känner mig som mest levande.

Det kan vara riktigt tufft. Upplevas omöjligt vissa stunder. Men så händer det något. Litet för alla andra men stort för den människan, och det är då jag känner lycka!

Det kan vara när jag får en extra mild blick, en kram eller känslan att människan vill något mer än att bara kämpa och överleva.

På nåt vis känner jag igen vilsenheten, känslan av ensamhet och att bara överleva livet. Och om jag kan göra något för en människa i samma situation så räddas också en del av mig. Som så länge varit sårat.

När jag vill ge upp tänker jag- aldrig, jag ska visa att vuxna går att lita på. Jag ska visa att alla har ett val.

Idag är jag skör. Idag är jag inte mitt starkaste jag. Idag tvivlar jag på mig själv.

Att börja nytt jobb innebär mognad och växande. Men på vägen så kan det upplevas intensivt, jobbigt och ibland lite tvivlande.

Men jag vet att allt har en mening. Jag vet att jag är där jag ska. Jag vet att jag behöver sömn.

Ser fram emot när allt landat och jag har accepterar vardagen igen...

Tack

En känsla av glädje och förhoppning infinner sig just nu. Det är just nu jag skulle kunna dela om detta på fb. Eller dela en bild på indragen. Och det gör jag, ibland:)

Men när känslan är så här underbar så vill jag behålla den. Njuta av den och fortsätta leva här & just nu!

Därför fick känslan bottna i mig och istället väljer jag att beskriva den.

Ni vet när allt klaffar. Bör livet känns som en film. När lyckan är total, men det är inget sensationellt som hänt. Så är det nu.

Mia kom hem idag. Vi gick ut och lekte i snön. Daniel snickrade. Alla bidrog på sitt vis.

Och så stannade jag upp och tänkte vad jag ville ha ut av tiden när Moa kommer. Då var det lätt.

Vi valde spel och fila istället för TV. Vi valde varandra istället för fantasin. Vi valde vardagen istället för den amerikanska drömmen. Verklighet.

Så enkelt var det- och vet ni? Jag njöt av att leka, vara och spela. För det var äkta.

Tack