Döden fick mig att inse hur maktlös jag är...
Idag var jag på ett möte och temat var första steget- att inse att jag är maktlös. Tänk att när jag trodde jag var "klar" med första steget så vänds min värld upp och ned och jag inser att jag vill jobba mer med att inse min maktlöshet.
När min pappa dog av sjukdomen alkoholism så insåg jag att alla sagor inte har ett vacker slut. Så är livet helt enkelt.
Det är lätt att ta på offerkoftan och tycka synd om mig själv. Men det är då jag inser- att jag VERKLIGEN är maktlös!!
Från början såg jag maktlösheten som ett misslyckande. Men med arbetet av stegen och tiden har jag insett att maktlöshet kan vara befriande- om jag bara VÅGAR SLÄPPA TAGET. Och det är väl just det första steget handlar om - ATT VÅGA.
När jag vill kontrollera och tar återfall i mina beteenden så försöker jag ringa en vän i Alanon eller min sponsor. Jag skriver även en lapp och ber om hjälp i min låda. Med tiden så kan jag blicka tillbaka och se att de flesta av mina problem är löst... Och att det är inte farligt att släppa taget och be om hjälp.
Tårarna kan inte sluta rinna efter att ha läst en del i din blogg.
Ingen historia är den andres lik. Jag känner att jag inte har behövt utstå en bråkdel av det du har gått igenom, men undrar då om jag är svagare eller kanske inte bara kommit lika långt.?
