Att skratta när det känns svårt?
Jag har längre förundrats över människor jag möter i al-anon. Det spelar ingen roll var i världen vi är eller om jag lyssnar på inspelade möten så har vi alla en gemensam sak och det är att vi är medberoende och beter oss på ett sjukt sätt.
Samtidigt hör jag ofta skratt och att folk delar från en rolig synvinkel. Detta är fascinerande, eftersom stora delar av mitt eget liv har varit både smärtsam och svår.
Men varje gång jag kam skratta åt problemet inser jag också att jag fått en viss distans jag behöver för att läka.
Någonstans stod det att när jag skrattar ger jag min högre makt utrymme att hjälpa mig... Det kan nog stämma.
För egentligen, hur farligt är det att se på mina beteenden med glimten i ögat. Låter det inte liiite roligt om jag berättar att en sjuk sida i mig kan sitta i flera timmar och titta ut genom ett fönster. Bara för att vänta på alkoholisten. -stirra ut genom ett fönster i timmar bara för att TRO att jag har kontrol!? Var sitter kontrollen, i människorna som passerar eller i fönstret? Nej, i mig... Trodde jag!
Är det inte liiite roligt om jag berättar att jag hade tanken att " jag ska inte bli som de stackarna" bär jag gick p mitt första Alanon möte?! Jag var ju redan en av dem eftersom jag gick dit!
Att skratta är inte farligt, men jag ska inte gömma mig bakom skrattet som en skydd mot verkligheten.
Tack.
