Att chansa
Ibland kan det kännas meningslöst. Att dela. Försöka. Det mesta... Men det är då min "sjukdom" tagit över och jag får påminna mig om att be om hjälp.
Jag ringer min sponsor och är tacksam för de samtal jag får av hon jag sponsrar. Det ger mig mycket även om jag inte tycker och känner det på engång!
Och tack vare alla samtal så kom jag på en sak om mig själv....
Jag har hela mitt liv levt efter att bli bekräftad. Att bli bekräftad av den man älskar har varit en sån självklarhet för mig att det tog mig till nu att inse att det är inte alla som behöver den bekräftelsen. Man kan leva sitt liv och må bra ändå.
Med det säger jag inte att alla som inte är som jag aldrig behöver bekräftelse. Det behöver vi nog alla ibland, det gör mig glad och får mig att känna mig sedd. Men när bekräftelsen blir till ett behov för att må bra, då är det inte sund bekräftelse längre.
Och äntligen. Äntligen börjar jag att känna på detta. Jag är medveten om en ny sida hos mig själv och behöver öva. För jag kan inte förändras på en dag även om jag vill. Men jag kan öva. Jag kan försöka bryta gamla mönster och beteenden genom att ringa min sponsor. Jag kan skriva av mig och de vad jag verkligen känner.
Så vad gör jag?
När det dyker upp en känsla som jag har svårt att hantera stannar jag upp och tänker- Vad är verkligheten nu? Just nu är min verklighet att jag vill göra en massa saker. Jag vill var med vänner, jag vill ha roligt och vara glad. Jag vill gå på möten och jag vill vara med min familj och göra massa skoj! Så... börja med något av det! Gör det inte komplicerat!
Och eftersom jag vet vad jag vill så kan jag tänka på att ge det till den jag älskar. ÄVEN om det känns svårt- men det är MITTproblem inte hans. Det kan jag dela med en vän istället.
Och chansen att bli sårad? Ja den finns, precis som chansen att bli lycklig. Så jag väljer att chansa.
Tack
Kommentarer
Trackback
