Ett sätt...
Ibland känner jag för att jubla ut till alla som skulle behöva alanon & AA. Men återigen blir jag påmind om att sätta mig själv främst.
Ingen i världen kunde få mig till ett möte när jag hade bestämt mig för det. Det var min egen vilja att ta mig dit. Däremot är jag tacksam över de som erbjöd mig men gav mig tid.
Jag behövde tiden för att våga. För att vara redo. För att växa.
Sen finns de som klarar ett tillfrisknande på andra sätt. Mitt "sätt" är det enda jag kan dela med mig av. Det enda jag vet funkar för mig.
Det sätt som hjälper mig är att gå på alanon möten varje vecka. Att få en gemenskap som älskar mig oavsett vad. En sponsor som alltid är ärlig. Oavsett hur jobbigt det kan vara...
Det är mitt sätt som jag är tacksam för. Andras sätt är jag glad att de har hittat- så länge vi mår bra!
Tack
