medberoendeochvuxetbarn

Det började med att jag hörde ett inspelat möte och mina känslor och tankar rusade iväg. Sedan gjorde jag en återvändsresa i mina gamla beteenden, men när allt lättade, det var då det mest fantastiska hände!

Jag börjar just komma i balans igen och har valt att ha en snäll dag med mig själv. Jag ska inte kräva så mycket av mig själv, utan istället sätta sinnesro i första hand. Och såna här dagar älskar jag! Solen skiner, min son skiner, min sambo skiner hela världen skiner tillsammans med mig! Såna här dagar har jag inte svårt att förstå vad sinnesro och ”flow” innebär. Jag känner det i hela mig!

Och det är just såna här dagar jag kan känna så enorm tacksamhet. Jag inser att min högre makt har varit med mig hela tiden och nu får jag verkligen känna att han är med mig. Så jag lyssnar på samma inspelade möte igen och åter igen hör jag saker som väcker något inom mig. Men den här gången gav det mig en viktig pusselbit i mitt tillfrisknande.

I de år jag varit med i programmet har jag ofta hört att jag ska se på min egen del i vad som har hänt. Eftersom jag är väldigt duktig på att ställa höga krav på mig själv och slå på mig själv(mentalt) så har jag mött detta med ilska. Vad har jag gjort så jag förtjänar det här, är jag verkligen så dålig?

Men idag så förstod jag. Och det var något mycket enkelt jag hade komplicerat och gjort större än vad det var. Det handlar inte om vad jag gjorde när jag var liten, eller vad jag hade gjort för att förtjäna att bli sårad. Jag sökte ett svar på en helt fel fråga. Den viktiga och mest intressanta frågan är vad jag gör idag för att inte agera som jag alltid gjort.

Så med det i mina tankar så börjar jag att fundera och konstaterar att om det händer situationer som sårar mig idag så agerar jag på samma vis som när jag var liten. Jag använder mig alltså av en strategi om fungerade i en otrygg uppväxt, vilket vi inom al-anon kallar för karaktärsdefekter.

Och med det i mina tankar så finns också en lösning, det här är något jag kan jobba med och förändra. För det handlar om mig själv! Lyckan är stor. Tacksamheten är enorm. Och tilliten till min högre är starkare än någonsin. Så jag börjar med att dela med mig av min erfarenhet. Och nu känner jag för att möta mina rädslor och karaktärsdefekter med ödmjukhet.

Någonstans längst bak i mina tankar ekar meningen gör det enkelt och bara börja. Och det är precis vad jag gör. Tankarna på pappa dyker upp. Det första jag tänker på är alla gånger jag förväntansfullt åkte till pappa och tänkte att allt skulle bli annorlunda. Men det blev det aldrig. Och varje gång skrek jag inombord att jag ville därifrån. Att jag var rädd. Att jag saknade mamma. Men aldrig sa jag något. Istället smög jag undan och grinade. Istället knep jag igen och stängde in mina känslor.

Precis samma beteende hade jag hemma tillsammans med mamma om jag blev upprörd. Jag sprang in på mitt rum, grät eller stängde ner mina känslor . Jag minns att mamma frågade varför jag gjorde på detta viset och det är inte förän nu jag kan svara på denna fråga. Det var en strategi jag hade för att överleva med en pappa till missbrukare.

Jag vet inte ens vad som hade hänt om jag hade grinat inför pappa. Jag vågade aldrig. Jag var så rädd, så otroligt rädd. Rädd att inte bli älskad. Rädd att han skulle bli arg. Rädd att det var något fel på mig, att jag inbillade mig. Rädd att inte bli bekräftad!

Och de få gånger jag sa något, vilket blev till min bror så hade jag fruktansvärt dåligt samvete för pappa. Hur kunde jag lämna honom, skulle han inte känna sig älskad nu? För det gjorde ju inte jag när han valde bort mig. Nästa gång jag besökte honom gjorde jag det med skam. Och jag var så rädd att inte bli älskad.

Depression. Diagnosen är ställd men för mig har det inte gått in än. Jag? Vad innebär det för mig? Var ska jag göra?

Igår satt jag mig & åt lunch på ett cafe för mig själv. Känslan av att vilja vara själv men inte ensam fick mig att fatta beslutet. Och det var riktigt skönt. Jag åt min mat, tänkte mina tankar, läste min tidning och lyssnade på människorna runt om mig...

Bredvid satt två tjejer och pratade om var de stod i livet, så många bekymmer & funderingar trots den unga åldern. Och så kom det... Kommentaren som fick mig att verkligen börja fundera...

" Jag vill ju veta vad jag vill med livet- vart jag är på väg."

Och där satt jag & är snart 30 med precis samma bekymmer och funderingar. Jag ville så gärna svara- ha inte för stora krav på er. Lev & låt leva,

Så gick det upp för mig att det är samma svar för mig... Jag behöver inte prestera, veta eller kontrollera den här situationen. Jag behöver bara leva och lära.

Vilken möjlighet, det här kan bli början på något nytt.

Ibland känner jag för att jubla ut till alla som skulle behöva alanon & AA. Men återigen blir jag påmind om att sätta mig själv främst.

Ingen i världen kunde få mig till ett möte när jag hade bestämt mig för det. Det var min egen vilja att ta mig dit. Däremot är jag tacksam över de som erbjöd mig men gav mig tid.

Jag behövde tiden för att våga. För att vara redo. För att växa.

Sen finns de som klarar ett tillfrisknande på andra sätt. Mitt "sätt" är det enda jag kan dela med mig av. Det enda jag vet funkar för mig.

Det sätt som hjälper mig är att gå på alanon möten varje vecka. Att få en gemenskap som älskar mig oavsett vad. En sponsor som alltid är ärlig. Oavsett hur jobbigt det kan vara...

Det är mitt sätt som jag är tacksam för. Andras sätt är jag glad att de har hittat- så länge vi mår bra!

Tack

Det är en sorg varje gång jag kommer på mig själv med att ta återfall. En missbrukare tar återfall när det gäller missbruk. Vi som är medberoende (jag) tar återfall i beteenden.

Det kan visa sig i olika situationer men ofta börjar det med att jag är irriterad på mina nära. Den här gången kom jag på mig själv att skjuta "varnings tankar"'åt sidan. Men nu har jag stannat upp och är medveten om var jag står. Nu har jag val.

I mitt medberoende får jag konsekvenser av mitt handlande. Precis som för en missbrukare, men mina konsekvenser blir att jag tappar fokus på mig och då också mitt tillfrisknande.

Så nog vågar jag påstå att alkoholism är en familjesjukdom. Det är så många fler än missbrukaren som drabbas.

Idag finns det En viktig skillnad för mig. Jag vet att jag inte är ensam.

Tack.